Hurra - fem år idag!

Min stora lille pojke.

Idag har vi firat vår alldeles egna femåring!

'Alla ljusen blåste han ut på en gång och dagen till ära hade han dessutom klätt upp sig i en gammal krans han gjort på dagis vid midsommar.

Och det är ju helt rätt, ska det firas så ska man ju självklart vara lite up-hottad. Det är ju sen gammalt!

Jaha, så då är yngste barnet i familjen fem år och jag börjar inse att jag kanske inte längre har vad som ofta kallas småbarn. Han kanske inte är jättestor än, men definitivt så stor att jag liksom undrar vad som hände med tiden. Är det nu alltså nu fem år sedan den där natten då snöstormen drog in? Fem år sedan den där natten när snön kom och sedan stannade till slutet av April?

Fem år sedan du kom och förgyllde mitt liv min älskade, älskade lilla prins.

Om du bara visste hur mycket jag älskar dig!

Tio år som gift

Idag är det på dagen tio år sedan vi gifte oss.

Tio år som fru!

Nu börjar vi snacka långt förhållande!

Alltså vad säger man?

Det här är ju så gulligt så jag dör lite grann. 

Bild från förra helgen när han hade klätt upp sig inför fyraårskalaset för alla dagiskompisar han fick ha två månader för sent.

Jo, han gillar att vara stilig den där - det vill jag lova!

Aj vad jag saknar dem... alla tre just nu!

Det gör ont!

Prinsessan på ärten

Nej hon är inte ensam i sängen när hon ska sova direkt. Det ska laddas med dockor, nallar och allehanda olika figurer i alla dess former och skepnader. Det är ett rent under att hon själv tillslut får plats och lyckas somna mitt i den där högen. 

Men somnar, det gör hon tillslut och det är alltid precis mitt i leken så att hon ser ut som om någon gått med ett trollspö över och gett henne en förtrollning a la Törnrosa. Försiktigt får jag då smyga in och lyfta bort kompisarna från sängen, lägga rätt, bädda om och slutligen ge den där mammapussen på kinden. Den som öppnar upp för att all kärlek som fladdrar i mitt bröst ska forsa ut genom mig och fastna i hennes hjärta.

Happy Birthday

Hurra, hurra, hurra!!

Idag fyller min allra minsta lilla älskling tre år.

Grattis min lilla trollunge, du skulle bara veta hur mycket du betyder för oss alla. Du är den där sista pusselbiten som gör vår familj hel.

Tidig morgon, paketen färdiga och jag gillar skarpt det "Tiffanyblå" pappret jag lyckades få tag på. 

Tänk att det redan gått tre hela år. 

Idag firar vi med mormor, morfar, morbröder, kusin och farmor och farfar. Alla kommer för din skull, för att fira att du, älskade lilla pojke kom till jorden den där stormiga och snöiga novemberdagen för precis tre år sedan.

Idag är din dag och nu när du fått dina presenter startar vi med en ordentlig lyxfrukost. Sentimental kommer jag bli ikväll, som ett brev på posten och det slår verkligen aldrig fel.

Tänk att jag har dig!  Min tacksamhet finner inga ord.

Finaste lilla du.

Lunch med den finaste

Tidigare idag tog jag min äldste son och for iväg på en härlig lunch på tu man hand. Vi åkte ner till Telegraf, nere vid vattnet och lät solens varma strålar leka på våra bleka kinder som små varma kittlingar.

Efter en god lunch slog vi oss ner i varsin solstol, pratade om livets ditt och datt, just på det viset man gör med en nioårig kille. Stockholms inlopp var fortfarande stilla och rofyllt. Det myller av liv och båtar som om bara någon månad kommer att ersätta tystnaden var där och då så svår att förstå. Sakta sakta börjar världen omkring oss vakna till liv. Precis som en sömnig katt som försiktigt börjar sträcka på sina ben och räta ut kroppen efter en lång vila, precis så håller vi andan och väntar på att hela världen ska spricka ut i sin allra härligaste grönska.

Men där och då var det vi två. En mor och en son. En stor och en liten, och så den oändliga kärleken.

Och ja, mamman fick såklart betala!

Fem år..

Tänk, fem år sedan idag, ganska precis och exakt sedan jag låg där och något tog slut men bara för att något som var mycket större tog sin början. Fem år sedan jag inte hade en aning om vem som sparkade och boxades i magen och barnmorskorna som sa att  - Jisses - här har vi minsann någon som är riktigt arg där inne. Fem år sedan hela universum stannade upp, höll andan och omfamnade det skrikande lilla flickebarnet som var så arg, så arg för att ha blivit ut tvingad i den stora kalla världen lång bort från mammas varma trygga mage.

Fem år sedan stora krokodiltårar av lycka rullade nedför mina kinder när jag höll dig i min famn för den allra, allra första gången.

Fem år som gått sedan dess och jag kommer alltid, alltid att fortsätta att hålla dig i min famn och berätta att du är den mest älskade flickan på hela min jord.

Did you give the world some love today?

Gav du någon din kärlek?

Och om du gjorde det fick du någon kärlek tillbaka?

Mina nära och kära - jag älskar Er och Ni vet vilka Ni är!

Novemberbarn

Mitt lilla Novemberbarn. 

Två år idag.

Hjärtat svämmar över av kärlek, och som alltid dessa dagar bränner tårarna bakom ögonen när jag tänker på just den där dagen. 

Den där dagen för precis två år sen idag.

Dagen då min lilla Novemberprins kom till världen!

Till Elise

Idag för fyra år sedan föddes du min lilla flicka. Min fina, älskade lilla Elise. Innan du fanns, visste jag inte hur mycket jag längtade efter dig och nu är du här och varje sekund ifrån dig känns som oceaner av tid.

Mina kinder blev våta av alla tårar den där dagen i februari för fyra år sedan och även idag kan en tår vandra nedför min kind när jag på kvällen går in i ditt rum, lyssnar på dina sovande andetag och lägger min kind mot din. Jag tänker på hur lycklig jag är som får ha dig i mitt liv. Som får vara din mamma och dela detta livet med dig. När jag höll dig i mina armar den där första gången öppnades dörren i mitt hjärta. Du klev in, och jag kommer aldrig att släppa ut dig. Du finns längst inne i min själ och mitt hjärta och varje slag mitt hjärta slår, det slår det för dig.

Be my Valentine

På min promenad genom Malmö gick jag förbi en fantastisk blomsteraffär 

Valentines Day, eller Alla Hjärtans dag. 

Dagen då vi älskar. Dagen då vi visar dem vi älskar hur mycket och varför vi älskar dem. En fin dag men en dag som ganska lätt försvinner i det kommersiella jippo som kretsar kring detta magiska datum. Lätt att glömma varför vi egentligen firar i all hets på presenter och gåvor. Jag vill tillägna denna dag dem som jag älskar. De som betyder mest för mig, de som jag inte skulle överleva utan och som får mitt liv att vara sådär alldeles speciellt och underbart som det faktiskt är.

Andreas, Edward, Elise, Oskar, Mamma och Pappa - Jag älskar er av hela mitt hjärta!

Idag vill jag inte ha några flådiga gåvor. En flaska champange med den jag älskar, nödvändigtvis inte ikväll, kanske istället till helgen skulle göra mig lycklig. 

Och rosor.... rosor har nog aldrig gjort någon olycklig.

Till Edward

Tänk att för åtta år sedan var du bara några timmar gammal. Du var det vackraste och finaste jag någonsin hade sett. Tänk hur du låg där, på min arm och tittade upp på mig med dina klara blå ögon. Hur jag drunknade i dem och hur jag sveptes iväg av ett rus tillika delar glädje och salighet.

Tänk hur jag inte kunde få nog av att titta på dig. Hur jag kunde vakna mitt i natten bara för att få se dig. Få se att du andades och att du fanns på riktigt. Tänk hur jag höll dig i din famn och hur jag från första sekunden visste att det var det här som jag var menad för. Det var det här som var meningen med livet.

Och nu har redan åtta år gått. Du är inte den där pyttelilla varelsen som tittar upp på mig med nyfikna undrande ögon. Men när du tittar på mig, och när du kommer och lägger din ännu ganska så lilla kropp nära min. När du tittar på mig med det där leendet och jag kan ta på glädjen i dina ögon. När din lilla hand söker sig till min. Då smälter mitt mammahjärta. Det smälter om och om igen och det kommer att smälta tusen gånger till.

För dig skulle jag ta ner månen och alla stjärnorna på himlen. För din kärlek gör jag vad som helst.

Krokodiltårarna

Min lilla flicka. Hon är vild, hon är tuff, hon är kavat. Hon är inte den av mina barn som jag skulle kalla blödig eller lättrörd. Inte alls. Verkligen inte alls.
Men idag förvånade hon mig. Jag såg en sida som jag aldrig sett förut. Det var på något sätt så fint och samtidigt så sorgligt.
Hon satt som klistrad framför Saltkråkan idag. Det var nog första gången hon såg den. Jag höll på med något annat men plötsligt ser jag att stora krokodiltårar rullar ner för hennes kinder. Ångesten lyser i ansiktet och en hulkande gråt tar vid. Frågande går jag fram till henne och mellan snyftningarna förstår jag att hon är upprörd och ledsen för att Skrållan är själv i skogen. (Avsnittet där Stina och Tjorven ska vara barnvakter men sätter ut Skrålan i skogen för att inte Vesterman ska ta henne till trollen...) Min flicka är i upplösningstillstånd för att lilla Skrållan är själv, utan sin mamma och pappa och för att ingen kan hitta henne.

Krokodiltårarna trillade nerför kinderna och det blev nästan stora pölar runt omkring. Jag höll henne i mina armar och lovade att allt skulle bli bra. Att Skrållan skulle komma tillrätta. Hem till sin mamma och pappa igen. Och som i alla lyckliga sagor så slutade det ju bra.
Det var första gången, första gången som jag såg henne bli ledsen för någon annans skull. Första gången hon satte sig in i någon annans liv och visade empati. Det var fint, och mitt mammahjärta gråter en skvätt det också, och samtidigt bankar det av stolthet över min fina underbara lilla flicka.

Det som är självklart

Tänk att för ett år sedan fanns du inte. Du var mindre än ett dygn ifrån att födas men du fanns inte i denna värld. Och nu är du här. Och imorgon fyller du ett år. Ett helt år har gått och det känns som om du alltid varit här. Nu staplar du omkring som om du aldrig gjort annat. Som om den mest naturliga sak i världen är att du är här hos mig. Och vi alla vet, att du är den där sista pusselbiten. Den som håller ihop allting och gör bilden hel.
Och imorgon fyller du år. Och jag ska gråta en liten skvätt, såsom jag alltid gör när ni fyller år. Och jag ska minnas den där dagen för ett år sedan när det var så självklart att det var just du. Att det var just du som var du.

Flickan

Det är inte alltid lätt att vara enda flickan. Det är inte alltid lätt att vara född mitt emellan. Det är inte alltid lätt att ibland vara för stor och i bland vara för liten. Hur ska man vara då? Vad ska man vara? Inte så konstigt att det blir knas ibland. Men du är alltid älskad och du är alltid bra som den du är. Du är den bästa och finaste flickan som finns. Finaste du!

Bröllop i Mölle

I lördags skålade och firade vi Ida och Jocke som blev man och hustru i vackra Mölle. Mölle som visade sig från sin allra bästa sida med en strålande sol över det vackra havet.

Köpenhamn

I fredags firade vi vår 6e bröllopsdag och detta gjorde vi i Köpenhamn. Egentligen var inte bröllopsdagen förrän dagen efter, den 20e Augusti, men eftersom vi då skulle på bröllop i Mölle passade vi på att fira en dag i förväg. Gott så.

Vi två